# 10

Kungsträdgården, fest och ståhej.

Klockan är 11:56 och på plats är halva Stockholm förutom Maria Montazami och Plura (varav den förstnämnde har en crew på 15 st. och 150 st. vita rosor). Plura är ledig – eller kockar mat i eget kök?

Bland nöjet av dryck och mat står Visita.

Att restaurangmomsen riskerar att höjas är tråkigt. Sverige, moder av fika, restaurang och barliv, arbetsgivare till unga som äldre, varför riskera att utmana detta kulturarv med färre jobb och flera skatteskyldiga plikter?

Jag tar en upplaga av tidningen Besöksliv och sätter ner mig för att äta bottnet från min Lohilo.

Jag smakar på Stockholm och tänker på dubbelstöten.

Klockan är 12:38.

Bild: Visita.se

# 09

Ibland behöver man inte åka långt för att hitta ett äventyr, ett äventyr som höjer puls och garanterar en stirrig blick.

Mitt äventyr fanns på Sergels torg, klockan 14:05 på lördag eftermiddag.

En toalett. Upptagen. En kö, minst sex personer framför mig.
En till toalett. Trasig. En man i 26 års åldern spottar på kön av sex personer och letar febrilt efter fem kronor i jackans alla fickor. Alla sju, inklusive jag, väntar med stirrig blick på hur den spottfyllda mannen fortsätter.
Mannen hittar fem kronor och ljudet av en femma som trillar ner i båset fyller rummet.
Dörren går inte upp.
Toaletten är, trasig.
HELVETE! Mannen sparkar på dörren och faller ihop. Han brusar upp och letar med ihålig blick ett offer bland de sju personerna i toalettkön, inklusive mig.

Jag andas inte. Min puls har nått en maxgräns och jag tänker på alla de ägodelar jag har i väskan; mitt liv, min familj och mina framtidsplaner. Tänker han slå mig? Jag står ju sist i kön?

Mannen är inte nykter. Kön försvinner och kvar står jag med en blåsa som inte kan röra sig. Jag – måste – kissa.

Klockan slår 14:06. Jag är ensam.

Bild: iCity

# 08

Klockan slår 15:03 och bullret från torget ökar successivt.

Det är en vanlig dag, men för en icke-Skärholmare är livet utanför tullarna alltid extra exotiskt. Det är helg och solen står högt. Folk har samlat sig runt torget, delar en kaffe eller en kopp – oklart vems och vad koppen innehåller. Det här är Skärholmen.

Stämningen är varm och högljudd. Jag riktar stegen mot BikBok inne på SKHLM Centrum. Den gemytliga och familjära gemenskapen från torget byter skepnad till en högljudd och svettig djungel av kläder, glitter och halvnakna kvinnor. Det är rea, REA i hela butiken. Djungeln svämmar över.

Då soul och house mixen når min absoluta topp har jag stått 5 minuter i kassakön. Ytterligare 5 minuter senare får jag betala för mitt och fortsätter ut från SKHLM Centrum. Vilket äventyr.

Solen har gått ner och ljudet på torget har ökat. Torghandlarnas händer arbetar frekvent och någon matar fåglarna ett stenkast ifrån.

Min Skärholmen-upplevelse är komplett, igen en gång. Klockan är 16:35 och jag glider ner för rulltrapporna till röda linjen.

Alltid en upplevelse, en exotisk upplevelse.

Bild: News.Cision

# 07

Slussen klockan 11:13 am, torsdag förmiddag.

Sommarvärmen sover fortfarande och kylan tränger sig på. Killen bakom disken droppar ett “tjabbahalåå” till hej och räcker mig min americano-to-go. Jag blinkar, inte en gång – utan två.

Om 1 min åker röda linjen mot Östermalmstorg. Jag rusar ner för trapporna och hoppar på vagnen Edith.

Österalmstorg, Wayne’s Coffee och ett kärt ansikte väntar mig. “Mitt kort är laddat med 1 000 spänn i misstag, du måste använda det.” Bakom disken ryker två snabba armar från kaffet till brödet, från kassan till kyldisken. Jag lägger min americano-to-go åt sidan och beställer scones-paketet.

Utanför smyger solen fram sig. Värmen återvänder.

Klockan slår 11:36. Morgonen är komplett.

Bild: Rica.no

# 06

Alla vägar leder inte till Rom.

På stockholmska; alla röda linjer leder inte fram till vald slutdestination.

Klockan slår 16:05. Jag står och svettas mellan Gärdet och Ropsten, den förstnämnde min valda slutdestination för att hinna till båten, men jag steg inte av. Avfärd beräknas till 16:30 och in-check avslutas 16:20. Heliga 15 minuter kvar, kommer jag att hinna?

Med svordomarna hängandes på ryggen och ögonen stirrandes på perrongen utanför tunnelbanan ser jag ljuset bakom glasrutan; en buss med Tallink Silja Lines logga, det här fixar jag.

Tunnelbanan stannar, jag springer. Bussen stänger dörren men min fot hinner stiga in precis i sista sekund. Bussen är tom? Mannen bakom ratten ser mig i ögonen och möts av min galna och unga blick. Då han förklarat klart hur han har för 5 minuter sedan släppt av en busslast med resenärer till båten har min galna blick lyckats övertala honom. Han säger “hmpf, hoppa in, jag slänger dit dig”. 80 rekordlångsamma sekunder senare hoppar jag ut ur bussen och tackar honom med mitt hjärtligaste leende “du har räddat min vecka!”.

Jag springer vidare mot in-check. Klockan slår 16:17.

De flesta vägar leder till Rom.

Bild: Fastighetsservice.se

# 05

Birger Jarlsgatan.

Klockan slår 14:35 och jag lämnar kontoret bakom mig för gott. Regnet hänger i luften och lunchrushen har lugnat ner sig. Fyra små glimtande tassar sveper förbi tillhörandes en av Stureplans många unga hundvalpar. Kopplet glimmar, rosetten ler och de rosa små knytskorna värmer tassarna mot asfalten.

En riktig Stureplans stek.

Tack för det gångna året, kära Birger Jarlsgatan.

Klockan slår 14:37.

Bild: Cafékartan

# 04

yellowtrace_Scandic-Grand-Central-Hotel-Stockholm_01

Vasagatan breder ut sig framför mig. Klockan är 17:16. Trötta, utmattade och bittra systrar väller ut från alla stans gömda vrån och hörn. För att inte glömma alla kalla, stressade, hungriga och frusna bröder. Jag biter ihop och vägrar vara en i mängden.

Men jag behöver något starkt. Något starkt eller något kallt.

Scandic Central Station möter min blick och jag gör en snabb U-sväng i hörnet av Kungsbron och Vasagatan. Den unga mannen bakom baren häller upp ett glas rött framför mig medan jag placerar väskan under barstolen. Jag låter tankarna hänga tomma. Lägger mobilen på ljudlöst och låter händerna vila på bordet.

Jag iakttar flödet av mina syskon utanför fönstret. Det har varit en lång dag, en tuff dag.

Klockan slår 18:03 och jag drar scarfen tätare kring halsen. Det är friheten som räknas, friheten som ger kraft.

Bild: Yellowtrace

# 03

Gamla stan, Stockholm.

Turisterna väller in både från höger och vänster. Ett spöke med gårdagens andedräkt och dagens latte-to-go snuddar min axel i hörnet av Prästgatan och Ankargränd. Förutom molnen som rör sig i takt med mig, är jag omgiven av nyvakna Spaniards, Russians och Germans.

Klockan är 11.14 am.

På Skomakargatan svänger jag in på Nationalgalleriet i hopp om att lära mig något nytt. En sväng till källarvåningen bekräftar att dödskallen fortfarande finns kvar i vägghålet (tänk, efter alla dessa år). Ett roat leende och ett lättsamt samtal senare om Finns, Swedes och Russians, är jag ute på Skomakargatan igen.

Min själ behöver en americano-to-go.

Bild: Källa